Publicerat i Örnsköldsviks Allehanda, 29 januari 2004 och ÖstersundsPosten, 4 februari 2004

Staten måste spara mer

Befolkningen i Sverige åldras. De kommande decennierna kommer befolkningsstrukturen i Sverige, liksom i flertalet OECD-länder, att ändras dramatiskt. Andelen pensionärer ökar, liksom andelen äldre i arbetskraften. Varje person i arbetsför ålder kommer att försörja fler personer i icke arbetsför ålder än idag.

Att vi blir friskare och lever längre är naturligtvis goda nyheter, men för de offentliga finanserna kan den åldrande befolkningen innebära stora problem. En sjunkande andel av befolkningen i arbetsför ålder leder till lägre produktion per capita, och därmed till sjunkande skatteintäkter per capita. Samtidigt leder den ökande andelen gamla i befolkningen till högre kostnader för sjukvård, äldreomsorg och pensioner.

I SNS Konjunkturrådsrapport 2004, Finanser för framtida välfärd (SNS Förlag) har vi undersökt de utmaningar finanspolitiken och dess regelverk kommer att ställas för under kommande decennier. Vår bedömning är att problemen är hanterbara. Men det förutsätter vissa förbättringar av regelverket och en klok ekonomisk politik, inte minst de närmaste åren. Särskilt krävs en väl avvägd finanspolitik som kan bädda för ett gott utgångsläge för att möta de kommande offentlig-finansiella påfrestningarna.

Under senare delen av 1990-talet genomfördes en rad förändringar av det finanspolitiska regelverket. Pensionssystemet reformerades och vi fick en ny budgetprocess med utgiftstak och balanskrav för den kommunala sektorn. Senare infördes även ett saldomål för den offentliga sektorns finansiella sparande.

Huvudprincipen i det nya pensionssystemet är att dess intäkter är en given andel av lönesumman. För att pensionsnivån inte direkt ska bero på hur många pensionärer det finns, jämfört med hur många som arbetar, har systemet även ett inslag av fondering genom AP-fonderna.  

Den nya budgetprocessen bygger på en rambeslutsmodell med utgiftstak där Riksdagen först fattar ett beslut om ett övergripande utgiftstak för statsbudgeten.Utgiftstakens främsta syfte är att förhindra att tillfälligt höga inkomster ska leda till permanenta utgiftsökningar.

Saldomålet har formulerats som en ambition att den offentliga sektorns (statens, kommunernas, och pensionssystemets) finansiella sparande ska vara 2 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln. Syftet med överskottsmålet är dels att stärka de offentliga finanserna inför kommande demografiska utmaningar, dels att ge utrymme för stabiliseringspolitik vid konjunktursvackor, utan att finanserna urholkas alltför mycket.

De pensionsfonder som nu byggs upp är (enligt RFV) tillräckliga för att finansiera framtida utbetalningar. Pensionssystemet är således, åtminstone på papperet, väl utformat för att hantera den åldrande befolkningen.

Den nya budgetprocessen verkar också ha haft avsedd effekt. Överskottsmålet uppfylldes inledningsvis med råge och utgifterna har i princip hållits under taken. Under senare år har dock vissa problem börjat uppstå. Sparandet är klart lägre än målet. Att överskottsmålet inte är uppfyllt är allvarligt eftersom det under den kommande tioårsperioden fortfarande finns möjligheter att stärka statens finanser inför kommande demografiska påfrestningar.

SNS Konjunkturråds beräkningar visar att överskottsmålet inte är tillräckligt ambitiöst. Under den senast femårsperioden har pensionssystemets finansiella sparande i genomsnitt uppgått till 2,3 procent av BNP. Under åren fram till 2010 beräknas pensionssystemets sparande bli 1,4 procent av BNP. Det implicita överskottsmålet för statens och kommunernas sparande blir därmed nära noll. Våra beräkningar visar att det statliga och kommunal sparandet skulle behöva vara åtminstone 1 procent av BNP i genomsnitt fram till år 2015 då den demografiska situationen allvarligt börjar förvärras. Annars kan vi inte undvika stora framtida skattehöjningar samt nedskärningar i de offentliga utgifterna.

 Martin Flodén